Manukahonung kommer från Leptospermum scopariumManuka är en inhemsk buske/träd som har vuxit i Nya Zeeland i miljontals år. Tack vare landets geografiska isolering utvecklades Manuka-växten på ett unikt sätt. Nektarn från detta träd utgör grunden för en honung som nu är erkänd över hela världen som en av de mest anmärkningsvärda sorterna. Manukahonungens historia sträcker sig dock långt bortom modern tid.
Māorifolket använde Manuka-växten i århundraden i det dagliga livet - inklusive blad, bark och oljor. Men honungen som vi känner den idag kunde produceras först efter att honungsbin introducerades på Nya Zeeland 1839. Från den stunden föddes en ny tradition: att kombinera Nya Zeelands flora med biodling.
Under de följande decennierna växte biodlingen från småskalig verksamhet i buskarna och på gårdarna till en professionell sektor. Manukahonungen betraktades till en början helt enkelt som "buskhonung", men biodlare och forskare insåg gradvis att den hade en distinkt sensorisk och kemisk profil. Denna insikt lade grunden för senare klassificeringssystem och kvalitetsstandarder.
Där Manuka växer: Den trivs i olika landskap - från kusthedar till högland. Blomningsperioder och nektartillgänglighet varierar beroende på region och säsong, vilket påverkar biodlarnas skördekalendrar.
Upptäckten av unika egenskaper
Manukahonungen har länge varit uppskattad, men den systematiska forskningen inleddes först på 1980-talet. Professor Peter Molan (University of Waikato) introducerade konceptet med Unik Manuka-faktor (UMF) för att beskriva Manukahonungens specifika aktivitet och möjliggöra reproducerbara jämförelser. Nyckeln var att skilja mellan egenskaper som är gemensamma för många honungar (t.ex. peroxidrelaterade effekter) och de som är unika för Manuka.
År 2006, Professor Thomas Henle (TU Dresden) visade att metylglyoxal (MGO) spelar en central roll i Manukas profil. Från detta kom MGO-system - en kvantitativ och repeterbar metod för gradering. Senare har ramverket utvidgats till att omfatta inte bara MGO utan även botaniska och kemiska markörer.
Idag har Nya Zeelands regering etablerat MPI-kriterier (fyra kemiska markörer plus en DNA-markör) utgör den vetenskapliga grunden för att objektivt fastställa det botaniska ursprunget för Manukahonung. Detta överbryggade tradition, biodlingspraxis och laboratorieanalys.
Varför historisk kunskap är viktig
Manukahonungens historia illustrerar det unika samspelet mellan natur, kultur och vetenskap. Från Māoris traditionella kunskap, via introduktionen av honungsbin på 1800-talet, till pionjärer inom modern forskning - varje kapitel har bidragit till Manukahonungens internationella rykte.
För MNZ är detta arv av avgörande betydelse. Det understryker vår hängivenhet till äkthet och kvalitet. Vi för traditionen vidare genom att endast producera rå, monofloral Manuka-honung och kombinerar det med avancerad testning och kvalitetssäkring.
En kort tidslinje
- Före 1839 - Māori använder delar av Manuka-växten (blad, bark, olja) i det dagliga livet och i ritualer.
- 1839 - Introduktion av honungsbin till Nya Zeeland; första Manuka-honungen produceras av lokal nektar.
- Slutet av 1800-talet - början av 1900-talet - Tillväxt av biodling; "buskhonung" som paraplybegrepp, gradvis differentierad efter ursprung.
- 1980--1990-talet - Molan och medarbetare etablerar reproducerbara metoder och terminologi (UMF).
- 2006 - Henle identifierar metylglyoxal (MGO) som nyckelsubstans; uppkomst av kvantitativ MGO-klassificering.
- De senaste åren - Juridiska definitioner i Nya Zeeland: MPI-ramverk som kombinerar kemiska markörer och DNA-analys.
